Hahaha, undrar hur många som går på den här?

Jävligt bra skrivet, trovärdigt. Men som en människa med sunt förnuft förstår man med en gång att det är en bluff. Men man undrar hur många amerikaner som kommer gå på det. Vi vet ju vad som hände under en radiopjäs vid namn "War of the Worlds" under 30-talet.

Jag var precis inne på Arvikafestivalens hemsida. Som de flesta vet så kommer ju Depeche dit i år och jag hart tänkt försöka åka dit bara för den sakens skull.

Men så av en händelse gick jag ändå in på hemsidan. Och nu är jag så uppspelt och euforisk att hjärtat slår i 120!
Det kommer nämligen ytterligare ett favoritband till Arvika i år.
NINE INCH NAILS FÖR HELVETE!

Så nu SKA jag på Arvika. SKA SKA SKA SKA SKA!
TIll varje jävla pris..

Det pågår en livlig debatt på Aftonhoran om fattigdom. En journalist ska under en månad leva på socialbidragsnormen. Och självfallet har människor åsikter om det. Vilket ju är bra för då får experimentet uppmärksamhet.
Intervjun med Journalisten hittar ni här och hennes "fattigblogg" hittar ni här.

Det roligaste är att läsa kommentarerna till artiklarna och bloggen. Där tävlas det i vilka som är fattigast. Tävlingen står mellan bidragstagare och studenter. Och jag börjar ärligt talat tröttna på studenternas eviga klagande.

#1 - Att vara student är självvalt. Att vara bidragstagare är inte det.

#2 - Som student måste du inte bo i en studentlägenhet. Du kan alltså bo lika "billigt" som vem som helst. Utöver det är det lättare för en student att få en lägenhet än en bidragstagare då bostadsföretag inte ser bidrag som en fast inkomst.
Som student kan du bo hemma och fortfarande få studielån, som bidragstagare anses du kunna leva på dina föräldrar. Samma sak om du bor ihop med din partner.

#3 - Att leva på bidrag innebär att du varje månad måste redovisa hela din ekonomi för socialen. Styrka inkomster och utgifter. Dessutom måste du söka ett visst antal jobb samt vara inskriven på AMS. Du får heller inte resa utanför länet.

#4 - Som bidragstagare får du inte äga något som socialen anser vara en tillgång. Där räknas bil, husvagn, mc, hus, sommarstuga, besparingar, aktier m.m.

#5 - I bidragsnormen räknas inte kostnader som csn-lån, skulder, internet, telefon m.m.

Jag får sammanlagt ungefär 10 000:- /mån med barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag. Efter hyra och el (som jag valt att få månatligt) har jag ungefär 5500:- kvar. Resterande räkningar går på ca 600:- (dator + internet), resor 200:- (ja, jag måste ju kunna åka in till stan ibland), telefon 200:- (kontantkort). Då har jag 4500:- till mat, blöjor, förbrukningsvaror (ni vet diskmedel, schampo osv.) och kläder till Walter (han växer ju rä'tt fort).
4500:- fördelat på en vuxen och en 2-åring. Det är inte mycket. Det är framförallt inte för mycket.

Jag har under det senaste halvåret fått återkommande utslag. Jag får alltid ett utslag åt gången, aldrig fler. Utslaget är kvar i ungefär 1 vecka och försvinner helt. Sedan kan det dröja 2-8 veckor innan det dyker upp ett nytt på ett annat ställe på kroppen. Hittis har jag haft utslag på låren, underbenen, underarmarna och ryggen. Sammanlagt 7-10 gånger.

Utslagen börjar med att likna ett myggbett och kliar lika mycket. Efter ca ett dygn blir det större och "bettet" blir en hop av små, små blåsor. Utslaget är då ungefär lika stort som en enkrona och kliar fortfarande men inte lika mycket.

Jag har googlat och sökt på internets alla hörn men itne hittat något som överensstämmer helt med mina symptom. Det som kommit närmast är Herpes, men vad jag kunnat läsa mig till blossar Herpes alltid upp på samma ställen. Mina utslag har varit på olika ställen varenda gång.

Det mest störande är att även om jag ringer vårdcentralen så fort jag kan och får en tid så hinner utslagen läka ut.
För att ens hinna få en telefontid här måste man ringa inom den första halvtimmen som bokningstelefonen öppnat annars får man ingen telefontid. Lyckas man väl få en telefontid får man ingen besökstid på minst en vecka.

Nu har jag ett nytt utslag. På utsidan av högra låret. Mitt på ett ärr. Kliar aset.
Men jag får inte stilla klådan genom att klia, då kliar jag sönder huden och det är inte heller speciellt skönt. Dessutom finns risken för att jag får ärr då.

Jaja, kanske dags att ringa sjukvårdsrådgivningen.

Ja, jag fick ju ett jobb som lokalvårdare på en större butik i början av Oktober. Förvisso bara ett deltidsjobb på mindre än 25%, men ändå ett jobb och en fot in på arbetsmarknaden.
Kort efter jag och min nya kollega börjat på arbetsplatsen började de anställda där klaga på att vi inte utförde vårat arbete som de önskade. De hävdade bestämt att tjejen som städat innan oss hann våttorka hela butiken på 3 timmar. En omöjlighet i våra ögon då det tog oss minst 2 timmar tillsammans.

I alla fall så tog butikschefen kontakt med våran chef först och främst, istället för att prata med oss. Chefen förklarade för oss att de inte var nöjda med vårt arbete och vi bättrade oss så mycket vi kunde. Man ska ju heller inte göra mer utöver de arbetsuppgifter man är tilldelad.

Klagomålen fortsatte att komma in. Vi bättrade oss ännu en gång och ansträngde oss till den milda grad att vi varje dag jobbade över 30-60 minuter. Märk väl att jobbet enbart skulle vara 08-10. Så det blir ganska kraftig övertid i jämförelse med den ordinarie tiden.

Iallafall så har jag under hela den här tiden varit supernoga och verkligen sett till att golvet på den sidan av butiken jag städat varit så spotless som det kunnat bli.

Men så har jag ju en son också. Han började på dagis i somras och som de flesta med barn på dagis vet så är de sjuka väldigt ofta första året eftersom de utsätts för otroligt mycket nya bacilusker. Och så även min son. Jag var borta varannan vecka ungefär. Men bara när han verkligen var ordentligt sjuk.

I början av Januari ringer min chef och tala om för mig att jag inte behöver gå tillbaka till jobbet mer. Aldrig.
Alltså inte ens en dag. Jag blev sparkad på dagen. Vilket inte ens är tillåtet i sverige.
Även som provanställd har man rätt till två veckor uppsägningstid. I chock accepterar jag det. Jag har verligen inte sett det komma då jag verkligen sålt hela min jävla själ till butikspersonalen på det där jävla stället och gjort allt för att de ska vara nöjda.

Anledningen säger chefen är att jag varit hemma med min son så mycket. men i nästa andetag säger han samtidigt att det ju inte är något jag kan rå för. I nästa mening påpekar han även att kunden ju inte varit nöjd med städningen heller.
Jag ringer min kollega på kvällen och döm om min förvåning när hon talar om att hon får vara kvar.
Så kunden är inte nöjd med kvaliten på det utförda arbetet och då låter man bara den ena av två gå?

Men snart får jag min hämd ser ni. Helgstäderskan får nämligen ta över mitt jobb på vardagarna. Min kollega, som tyckte det var otroligt tråkigt att jag fick gå, avslöjar att den nya tjejen städar otroligt dåligt.

Hon städar en halva av butiken på ca 30 minuter. Och min f.d. kollega, som var snabbare än mig, städar en halva på ca 60+ minuter. Ni kan ju fatta hut jävla skitigt det är på ena halvan av butiken nu för tiden.

Tji fick dem för att de sa upp mig!!

Jag skrattar gott åt hysterin runt rättegången mot PirateBay. Det verkar inte som om någon av sidorna är berädda att kompromissa.
Skivbolagen vill suga åt sig så mycket pengar de bara kan genom att sälja musik. Musikköparna vill ha billigare musik.

En sak som alltid slår mig när den här diskussionen dyker upp är att ingen någonsin nämner det faktum att otroligt många får chansen att upptäcka ny musik genom fildelning. Jag är en av dem. Och genom upptäckt kommer intäkt. Det vill säga att man köper konsertbiljetter, affisher, merchandise och annat. Bandet får alltså fler fans och genom det fler intäkter. kanske inte genom musik, men tiderna har ändrats.

Dock kan jag väl hålla med om att det inte ska vara helt gratis. Men se, jag har små lösningar på det om någon skulle vilja lyssna?

Bredbandsbolagen skulle få mindre kunder om ingen fildelade längre. Så alltså vinner de på att fildelning existerar. De kunde kanske lägga till 25:- på räkningen som går oavkortat till musik, film och spelindustrin.

PirateBay kunde sortera copyrightskyddat material och fritt material och kräva ett medlemsskap för att få tillågng till det förstnämnda. Medlemskapet kunde kosta 25:-/månad och skulle ge medlemmen fri nedladdning. Pengarna som i tidigare förslag går till musik, film och spelindustrin.

DC++ och alla andra fildelningsprogram och sidor kunde göra detsamma. 25:-/person/mån blir mycket pengar sammanlagt, men lite pengar för den enskilde.

Sedan kan man varje månad eller år sammanställa en mätning av vilka låtar, filmer, spel och ljudböcker som laddats ner och fördela pengarna rättvist. Skulle t.ex. Britney Spears stå för 0,1% av nedladdningen så får hennes skivbolag den procenten av intäkterna. Hur svårt ska det vara?
Everybody happy!

Men tänkte politikerna eller nöjesindustrin på det när de tog fram lagen och började gasta om copyright? Nejdå, för de trodde de både kunde äta kakan och ha kvar den. Någon gång måste nöjesindustrin inse att det aldrig kommer gå att stoppa nedladdning helt och istället sammarbeta med deras motståndare.

How about it?

Har inte skrivit här inne på jättelänge. Har inte haft någon inspiration. Den går i perioder. Vissa perioder behöver jag skriva av mig och blir lätt arg över saker runt omkring och har åsikter som bara måste ut. Men så har det inte varit sen jag skrev sist.. Nu börjar det dock sakta men säkert gå uppför igen.

Det jag framförallt känner ett behov att skriva av mig om är ämnet i inlägget innan. Grundskolan och flocklivet där.
Det är nämligen så att i år är det 10 år sedan jag gick ut nian. Och med det kommer en inbjudan till en återförening nerdimpandes i brevlådan.

Jag kan inte med ord beskriva vad jag kände när jag insåg vad jag höll i handen. En blandning av skräck, vemod, ångest och stolthet. Samma stolthet jag så krampaktigt höll kvar i genom hela grundskolan. Stoltheten som inte lät någon se att jag blev sårad, ledsen och sviken. Att det frätte hål i min självkänsla och mitt självförtroende. I mitt jag. Det jag som jag inte ens hade hittat till än.

Jag har ju vetat att det där brevet en dag ska komma. Men att det skulle beröra mig så anade jag inte. Jag blev chockad och förvirrad.
Nu när den första chocken lagt sig vet jag inte hur jag ska göra.
Ska jag vara den större personen och gå dit och låtsas som att de inte berört mitt liv? Ska jag skippa middagen och gå inkognito till klubben efter? Ska jag inte gå alls?

Att gå känns nästan bara jobbigt. Jag vet att när jag väl sitter där bland alla min gamla skolkamrater kommer jag förvandlas till den osäkra flickan jag en gång var. Eller?
En anledning till att gå dit är stoltheten. Att visa att de inte knäckt mig. Att de hade fel om mig.
Men mitt liv är tyvärr inget att skryta med. Och jag är rädd att de skulle anse sig haft rätt om mig.

Att gå till nattklibben inkognito är ju ett alternativ. Då+ kan man närma sig dem man vill. Och vara anonym.

Attinte gå alls är också ett sätt att bevisa för dem att jag inte bryr mig. Dessutom så vet jag inte om det ger mig något att träffa någon av dem. Om jag nu skulle återförpuppas till den vilsna flickan igen menar jag. För att helt kunna läkas kanske jag aldrig mer bör träffa någon av dem?

Idag hälsade jag på syster ema. Vi gick och åt på Max och sedan handlade vi på Ica Maxi. Där hittade jag en pocketbok som jag inpulsköpte. Det var Jonas Gardells Jenny. Jag har precis läst ut den. Mina ögon är svullna och rödsprängda. Det var så mycket som beskrev mig.

Min klass i grundskolan var uppdelad i två grupper. Den ena var den ledande gruppen, högst upp i hirearkin. Den andra var den som inte syntes, den som inte gjorde väsen av sig, de som behandlade varandra väl eftersom de inte behövde någon bekräftelse.
Jag tillhörde den förstnämda gruppen. Men i den låg jag allra längst ner på hirearkistegen. Jag fick vara med. Ibland. När det passade. Oftast på villkor att de andra gjorde sig lustiga över min udda person. De skrattade inte med mig, de skrattade åt mig.

De letade fel hos mig. Minsta lilla blev påpekat. Ett litet hål i kläderna, fel frisyr, en finne i pannan, en snubbling, fel skor, fel ryggsäck, vad som helst, bara det gick att göra sig lustig över.

Men jag var självklart ingen oskyldig ängel själv. Det fanns ju de som fortfarande var långt ner på hirearkistegen. Gjorde sig de som stod högst upp narr av dem, fick även jag göra det. Fast jag höll mest med, eller skrattade med. Som längst ner på stegen fick man inte märkas för mycket. Man skulle inte tro att man var något. Man skulle följa ledarna, eller bli förnedrad mer än nödvändigt.

Några av de nödvändiga gångerna minns jag isklart än idag. Och på något lustigt sätt tycker jag synd om flickan i mina minnen. Den stackars vilsna flickan, med ångest i bröstet, som inte vill göra annat än passa in, bli accepterad, få vara med...

Jag minns en gång efter en gymnastiklektion på mellanstadiet. Vår familj hade det krasst ställt med ekonomin. Vi var trots allt fem barn. Just då var det väldigt inne med en viss typ av jeans. De skulle vara en speciell passform. Märket spelade ingen roll, bara det var dyrt. Helst Levis eller Lee såklart.
Min mamma köpte begagnade jeans på Myrorna åt mig. Begagnade jeans av fel märke med fel passform och fel färg. Jag hatade dem.

Min syster hade ett par korrekta jeans som hon vuxit ur och som jag fick. Förmodligen av barmhertighet. Dessa jeans använde jag varje dag, eftersom jag ville passa in. Jag trodde jag gjorde det enda rätta. Men så fel jag hade. Och det skulle jag få veta. jag skulle sättas på plats.

Denna dag hade jag som vanligt mina jeans och flickorna i klassen höll som bäst på att göra sig fina efter gymnatiken. En av flickorna frågar högt de andra i den övre herarkin om de vet vilket klädesplagg som blir skitigast först av de man använder. När de svarar nekande säger hon nöjt att det är byxorna (fast alla självklart vet att det är underkläderna. De sneglar på mig och hånler. Det enda jag gör är att låtsas som om jag inte hört. Jag får inte visa min skam. Att jag förstått att det är mig de menat. De vet att jag vet, men jag ska inte visa det. Jag ska inte tro att jag är någon.

En annan gång när jag dansat med killen jag var "kär" i på ett disco förklarade en av tjejerna för mig att han bara dansade med mig för att ingen annan ville. Jag skulle inte tro att jag avr speciell. Jag var den som blev över helt enkelt. Eller den gången jag satt upp mitt hår i två toffsar och fick veta att man inte bara plötsligt kan komma med håret uppsatt en dag. Iallafall tien om man står lägst i hirearkin.

Men det värsta minnet jag har är ändå från den allara sista dagen på grundskolan. Avlsutningsdagen i 9:an. Den kvällen var det fest på en badplats. Precis som i Jonas Gardells bok. Jag hade med mig det jag kommit över hemma, och de andra likaså. Till en början var jag accepterad den kvällen. Bara jag satt och inte gjorde för mycket väsen av mig. Alla stojade och hade trevligt. Det var en av mina första fyllor och det var fortfarande så där spännande och förbjudet. Jag var uppslet och såg fram emot den fortskridande kvällen.
Tills plötsligt de högsta i hirearkin börjar häckla mig. De andra följde troget efter och tillslut sitter hela sällskapet och skrattar åt min papetiska uppenbarelse. Jag är ful, värdelös, mina kläder är fel, jag är flintis.
Jag kan inte beskriva känslorna jag hade då. Mer än att jag aldrig vill känna mig så förnedrad igen. Aldrig någonsin.

Det var just det minnet som Jenny påminde mig om. Det var alla de årens jävla förnedring och ångest som kom tillbaka. Jag hatar att det fortfarande kan få mig att gråta som ett litet barn. Som om jag fortfarande är kvar där. Fortfarande är den där vilsna, sorgsna, ångestfulla flickan med hår som svinto och en själ skör som äggskal. Med rädsla att gööra fel och därför gör allt för att passa in.

Jag var som Juha. Jag var lägst, men inte oskyldig.

Varför uppmärksammas bara bröstcancer i media?

Ska vi ta och jämföra bröstcancer med prostatacancer?

Varje år insjuknar ca 7000 kvinnor i bröstcancer. Ungefär 1500 av dem dör som följd, det är ca 21% av de insjuknade. (Källa: Cancerfondens hemsida samt mailkontakt i fråga om dödligheten*)
Nästan 10 000 män insjuknar i prostatacancer varje år. Av dem dör ca 2500 som följd, det är ca 25% av de insjuknade. (Källa: Prostatacancerförbundets hemsida)

Det är alltså för det första fler som insjuknar i prostatacancer, för det andra fler som dör av den sortens cancer samt att dödligheten är högre. Varför uppmärksammas då bara bröstcancer? Varför hör man aldrig talas om det Blåa Bandet?

Som motvikt mot denna orättvisa, tänker jag härmed bojkotta allt vad Rosa Bandet heter, eftersom de redan får så mycket utrymme och stöd, och enbart ägna mig åt den glömda prostatacancern.

Det sorgliga är, att den största fonden för alla slags cancer, Cancerfonden, också bara ger bröstcancer utrymme. Varför är det så här?

*Mailkontakt:

From: ?????
To: infostodlinjen@cancerfonden.se
Subject: dödlighet
Date: Mon, 13 Oct 2008 18:38:46 +0200

Jag undrar hur många som dör av bröstcancer årligen?
MVH Karin

From: infostodlinjen@cancerfonden.se
To: ?????
Subject: Svar från Cancerfonden
Date: Tue, 14 Oct 2008 13:44:41 +0200

Tack för ditt mejl angående död i bröstcancer.
Varje år dör över 1500 kvinnor till följd av en bröstcancersjukdom.

Med vänlig hälsning Cancerfondens informations- och stödlinje
Elizabeth Johansson Leg sjukgymnast/dipl lymfterapeut

Anledningen till den något sparsamma aktiviteten här är en ordentligt förkylning och att jobbet ju inte alls bara gällde 2h/vecka utan 7h/vecka.
Så jag har under den senaste veckan aklimatiserat mig till de nya rutinerna och inte riktigt haft tid till annat. Sen som sagt en redig dunderförkylning på det.
Den har nu, hoppas jag, nått kulmen i ett totalt bortfall av allt vad smak innebär.
Jag känner knappt sött, salt, surt och beskt. Och aromer är det ingen fråga om, luktsinnet är helt borta. Jag skulle i teorin kunna gurgla en näve skit, bortsett från att jag inte vet att det är skit, då.

Jag är en sådan person som sällan eller aldrig känner hunger i form av ett sug i magen. Min hunger består i att jag ttycker något luktar eller verkar gott. Jag blir helt enkelt sugen. Äter jag en ordenlig fukost kan det dröja 10h innan jag ens känner att jag beöver äta mer. Så som resultat av smakbortfallet och den dalande aptiten på grund av den nypåbörjade medicineringen, äter jag typ... inget.

Det är inte kul att äta smaklös smörja.

"Barn med adhd som inte blir uppmärksammade och får hjälp löper stor risk att misslyckas i skolan och få allvarliga problem med att socialt anpassa sig. Som vuxna riskerar de att drabbas av depressioner, relationsproblem, svårigheter att klara arbetsliv och vardagssysslor."

Mitt i prick om manbortser från relationsproblemen.

"Symtom

Tre typiska symtom för adhd som kan förekomma var för sig eller i kombination är:

• Problem med att lyssna till vad andra säger, svårt att uppfatta instruktioner och att komma ihåg och att man ofta tappar bort saker. Hos vuxna med adhd brukar detta upplevas som det största problemet.


• Överaktivitet/rastlöshet – brukar minska med åren och är vanligare hos barn än hos vuxna. Bland vuxna är det vanligare att man blir passiv och har svårt att påbörja och avsluta uppgifter. Många beskriver också en inre rastlöshet och att de blir otåliga när inget intressant händer. Samtidigt kan de ha svårt att klara vardaglig stress och flera arbetsuppgifter på en gång.


• Impulsivitet. Många har en förmåga att handla snabbt utan att tänka efter eller att behärska sina känslor och har ofta svårt att klara motgångar.

Det är vanligt att personer med adhd även har andra problem som hänger ihop med funktionsnedsättningen.
De kan vara:

• Motoriska problem och svårigheter med uppfattningsförmåga och varseblivning, till exempel ljudkänslighet.
• Inlärningsproblem samt läs- och skrivsvårigheter.
• Svårigheter i samspelet med andra personer. Lätt att hamna i konflikt.
• Sviktande självkänsla
• Ångest och depression.
• Sömnsvårigheter och svårt att varva ned på kvällen.
• Brister i tidsuppfattning. Kommer ofta för sent eller för tidigt till bestämda möten."

Ja, vad ska man säga?
Varje enskild punkt eller flera passar ju in på väldigt många. Men jag passar in på näst intill varenda en.
Och inte så lite heller. De enda jag inte passar in på torde vara överaktiviteten (förutom när det kommer till att prata ibland) och motoriken (jag är en jävel på att dansa). Däremot har jag ingen som helst simultanförmåga. Jag kan inprovisationsdansa och har oerhördkontroll på kroppen på så vis. Men ska jag spela tv-spel skiter sig hela systemet och det blir härdsmälta.

Nintendo Wii skulle nog passa mig alldeles utmärkt. Om jag nu promt ska spela tv-spel, menar jag.

Några förord:
Det finns tre instinkter som människan besitter som fortfarande är relativt intakta trots vårat påhitt "förnuftet".
De tre torde vara fortplantning, överlevnad och att skydda sin avkomma.

Om du är riktigt jävla stenkåt, och någon trycker en kniv mot din hals (om vi bortser från att det tillhör sexakten) så är du med ens inte så jävla kåt längre. Överlevnadsintinkten vinner.
Om någon ger dig en pistol och säger till dig att du måste skjuta skallen av dig för att ditt barn ska överleva så gör du det.
Jodå, tro mig, föräldrarinstinkten vinner i det fallet.
Är barnet inte ditt eget så kan säkert resultatet variera.

Kontentan är att intinkten att beskydda vår egen avkomma är den absolut mest överlägsna.

---

Jag kan förstå att om du har en kvinnlig vän som är gravid, som kanske inte har de bästa föutsättningarna i dagens samhälle att uppfostra ett barn, att du föreslår en abort. Det är helt förståeligt eftersom dagens samhälle har försvårat för vissa att uppfostra barn. Dessutom anses det fult om man inte uppfyller de kriterier som anses korrekta för att bli förälder.

Om du då föreslår abort så handlar det vid tillfället om ett barn som ännu inte blivit en individ som är älskad just på grund av att den är just den individen. Det är förvisso fortfaranade kvinnans egen avkomma, och graviditeten medför naturligtvis moderskänslor jäntemot den växande människan i dennes mage. Men, det handlar om en opersonlig kärlek som är ett fabrikat av instinkter.

Däremot är det aldrig okej att tala om för denna kvinna efter att barnet är fött att hon bör ha avbrutit graviditeten.

För att jag ska beröra fler människor tänker jag nu dra ett exempel som fler än föräldrar kan relatera till.

Säg att du planerar att adoptera ett djur, vilken art som helst som du föredrar naturligtvis, men i exemplet får det gestaltas av en hund.
Du är den enda som har visat intresse för denna herrelösa hund och om du inte adopterar den kommer den att avlivas. Du bestämmer dig för att ta hand om denna hund, sköta den och beskydda den och till slut kommer du älska den av hela ditt hjärta. Tänk dig då, att någon har åsikter om dina förutsättningar att ta hand om en hund, efter att du adopterat den, och anser att du inte borde adopterat den utan istället låtit den avlivas.
Denna människa talar om för dig att du borde lämnat denna hund, som du älskar så högt, att dö.
Hur skulle det kännas? Skulle du inte genast blir förargad över att någon anser att din hund borde vara död?

Det är exakt samma sak om du talar om att någon efter att den fått ett barn att du anser att denne borde genomfört en abort under graviditeten.

Jag vill inte ens tänka mig ett liv utan min son. Jag älskar honom över allt annat. Så kom inte och tala om för mig att jag borde dödat honom, även om det skulle varit innan han blev en individ, för det ändrar inte det faktum att han är en individ för mig nu.

Dessutom är det oerhört onödigt med tanke på att jag inte kan göra gjort ogjort. Även om jag nu skulle vilja (vilket jag självklart, verkligen, absolut inte gör). Varför gräva i det förgågna?

Det som är ännu mer förargande när det kommer till detta ämne är när vilt främmande människor har åsikter om hurvida jag borde genomfört en abort på Walter eller ej. Som om de vet något överhuvidtaget om mig , min situiation och mina förutsättningar.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, har man inte varit i exakt samma situation bör man inte uttala sig om någon annans val.

Kommentarer om att "det var ju det du gjorde i inlägget om surrogatmmamman" undanbedes då det faltiskt var hon som uttalade sig om en situation hon själv inte varit i men jag är i just nu. Delvis förutsättningarna att älska ett barn utan en far så till vida att man inte är en surrogatmamma utan modersinstinkt.

Hej friskrivningar!

Jag stöter inte så ofta på fördomar riktade mot mig personligen gentemot min situation. Men däremot träffar jag på dem dagligen i kommentarer på andra bloggar, tidnngsartiklar, tv, radio och andra ställen.

Fördomarna handlar om ålder, bildning, ekonomisk situation, familjesituation och var man bor geografiskt sett.

1. Är man obildad är man en intelligensbefriad idiot
2. Går man på bidrag är man lat och en samhällssnyltare
3. Får man barn innan 30 är har man inte rätt förutsättningar för att bli mamma
4. Är man ensamstående mamma är man en slampa som bara behållit barnet för att uppfylla sitt bekräftelsebehov
5. Uppfyller man ovanstående kriterier och dessutom är av kvinnligt kön och bor i slummen är man "Whitetrash"

Jag tänkte slå hål på dessa fördomar nu. Eller iallafall försöka övertyga människor att man inte kan döma hunden efter håren.

1. Jag må vara obildad och utan gymnasiekompetens. Anledningen är knappast att jag var för dum för att klara av skolan. Anledningen var att jag helt enkelt inte klarade av att lära in ämnen på det viset som staten anser att alla ska lära sig saker. Jag älskar att lära mig nya saker och leta information, men då ska det ske efter mina förutsättningar. Alla har inte samma inlärningsförmåga. Lär er det. Det betyder inte att du är intelligentare än mig för att du hade den inlärningsförmågan som staten anser vara den enda rätta. Staten, som bekant, har inte alltid rätt.

2. Anledningen till att jag går på bidrag är knappast för att jag är lat. Framförallt gör jag det eftersom jag inte blev sysselsättningslös i direkt anslutning till arbete. Då hade jag fått A-kassa.
Vi kan ta ett litet exempel för att ni lättare ska förstå vad jag menar. Vi kan ta mig själv som första person och den andra kan vi kalla för Lisa.

Jag arbetade halvtid som lokalvårdare i ett år innan jag sa upp mig för att fortsätta plugga eftersom jag trodde att jag "blivit redo". Efter 1½ termin hoppade jag av kursen eftersom systemet fortfarande är detsamma är det gäller inlärning. Eftersom jag pluggat hade jag inte rätt till A-kassa och därför blev jag tvungen att få bidrag i form av Försörjningsstöd. Vid den tidsperioden bodde jag hos min far och fick ungefär 5000kr/månad inklusive 2000kr i hyra/månad. En tid efter det blev jag gravid, och eftersom jag inte hade någo SGI-nivå så fick jag, när jag blev föräldrarledig, den lägsta nivån, vilket är 180kr/dag minus skatt. Ca 4000kr/månad. Trots barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag låg jag fortfarande under existensminimum för en ensamstående mamma med barn i en tvåa med en hyra på under 4000kr/månad. Jag fick alltså trots allt söka försörjningsstöd ändå. Min sammanlagda försörjning från staten låg då på ca 9000kr/månad.

Lisa pluggar 1½ termin för att sedan arbeta heltid som lokalvårdare i 6 månader. Säg nu att hon tjänat exakt lika mycket som jag under sina 6 månader som jag gjorde på mitt år och att hon betalar in exakt lika mycket skatt. Hon blir sedan arbetslös och får A-kassa på 80% av sin lön. Vilket borde vara runt 10 500kr/månad. Alltså mer än dubbelt så mycket mot vad jag fick trots att vi utfört samma arbete. Hon blir sedan gravid och när hon blir föräldrarledig får hon föräldrarpennig baserat på hennes tidigare arbete. Nu orkar jag inte leta på exakt hur mycket det skulle bli, men mer än lägstanivån iallafall. Säg att Lisas sammanlagda inkomst från staten minus barnbidrag är densamma som min. Vad är då skillnaden mellan oss? Varför anses det att man är lat och snyltar om man går på bidrag för att klara livhanken än om man får statens pengar för att man blivit arbetslös/föräldrarledig i direkt anslutning till arbete?

3. Bara för att de sena 70-talisterna och de flesta tidiga 80-talister har fått för sig att vänta med att skaffa barn betyder inte det att de som får barn innan 30 inte klarar av föräldrarrollen. Det handlar om pesonlig mognad. Visst, jag kunde ha väntat, hell, jag ville vänta. Eller egentligen ville jag inte alls ha barn, någonsin, eftersom jag anser att den mänskliga arten bör utrotas. Men nu blev det så och min situation var verkligen inte den bästa. Men jag gjorde något åt det. Jag såg till att ordna så mycket jag bara kunde innan BF-dagen. Sen att byråkratin i sverige är långsammare än en fördrucken snigel är inte mitt fel.
För 15 år sen var medelåldern för förstagånsföräldrar ungefär 25, nu har den stigit till 28. Det beror på att, som sagt, många väntat med att skaffa barn. Nu börjar dock de lite senare 80-talisterna att komma upp i barnaåldern som den var för 15 år sen. Och vi väntar inte bara för att de som är äldre än oss gör det. Så att genomsnittsåldern är 28 beror inte på att vi är färre under 30, utan att de som väntat till över 30 år nu har kommit upp i den åldern.
Kontenta; man var inte en sämre förstagångsförälder för 15 år sen bara för att man var under 30.

4. Ja, det första jag tänker säga är att man inte ska uttala sig om andras val och situation så till vida att man inte själv upplevt exakt samma sak. Anledningen till att jag behöll Walter mot alla odds var för det första modersinstinkten. För det andra visste jag att det var precis vad jag behövde för att hitta någon som helst mening med mitt liv, eftersom det vid den tidpunkten var påväg ner i en avgrund av likgiltighet och destruktivitet. För det tredje var det en jävligt bra anledning till att ordna upp mitt otroligt trassliga liv. Visst hade man tanken på den ovillkorlösa kärleken i bahuvudet med, men det har väl alla som ska bli, eller vill bil, föräldrar?

5. Ordet "Whitetrash" har vi svenskar lånat från USA. Det uppfyller alla ovanstående kriterier, men också många fler. T.ex räcker det inte med att bara vara obildad. Du ska vara obildad eftersom du under din skolgång hellre söp och/eller knullade runt för att stilla ditt bekräftelsebehov eller kanske hellre satt hemma i tv-soffan och tittade på såpoperor än att studera. Dessutom ska du vara alldeles för dum för att överhuvudtaget någonsin kunna bli bildad. Politik, religon och åsikter är saker du helst undviker eftersom du ändå inte förstår något av det. Inte för att du tycker det är tråkigt.
Eftersom du knullat runt för bekräftelse är antalet yngre mammor inom Whitetrash-befolkningen högre. Men det betyder självklart inte att alla yngre mammor är Whitetrash. För inte skulle ni väl kalla Palin's dotter Whitetrash? Dessutom ska du inte prioritera som den övriga befolkningen. T.ex. prioriterar du nöjen, kabel-tv, fräna bilar och häftiga ljudanläggningar framför dina egna och dina barns kläder. Även framför ditt boende. Fula second-handmöbler á la 80-tal är inget du skäms över. Du har ju en ljudanläggning värd 5000:- står bredvid.
Det handlar alltså mer om attityd än om förutsättningar. Förutsättningarna är en del av Whitetrash, men det räcker inte ända fram. Glöm aldrig det!


En eloge till dig om du orkat läsa igenom hela denna otroligt långdragna och pretantiösa text. Visst var det en riktigt stor hög med ordbajs, så säg?

Som vanligt när min hjärna inte vill stänga av, ligger jag och vrider mig till förbannelse och alla tänkbara ställningar känns onaturligaoch obekväma. Tankarna snurrar som tusen tornados och avlöser varandra i en hiskelig fart. Åsikter bildas och färdigställs, argument tar form och formuleringar svishar förbi en efter en.
Och det mesta förgäves eftersom de specifika formuleringarna och detaljerna är glömda morgonen efter. Till ingen nytta alltså.
Efter 1½ timme gick jag upp, tog en cig och drack en kopp het choklad.
Väl tillbaka i sängen infann sig en lättare utlöst av värmevågen jag ådrog mig av att dricka den heta chokladdrycken. Värme gör en som bekant oftast avslappnad, så till vida att det inte går till överdrift.

Idag är jag dessvärre rabiat. Förmodligen en blandning av medicinbrist*, dålig sömnkvalitet och allmännt bitter cynism.
Idag är jag dock inte riktigt lika bitter på världen i det stora hela. Idag är jag mer bitter på små egenheter som mänskligeheten envisas med att besitta.
Som fördomar, översittarfasoner, envishet och sådana saker.

Och jag lovar, jag har en hel hög åsikter som bara väntar på att få komma i form av ordbajs.

Dessutom kan jag meddela att jag fått in en lilltå på arbetsmarknaden i form av arbete 2h/vecka på Åhléns. Inte mycket alls, jag vet. Men att för att få in foten kan jag sjunka rätt lågt. Framförallt dådet handlar om lokalvård som faktiskt ligger mig varmt om hjärtat. Självständigt, systematiskt och rörligt arbete. Helt i min smak. Dock brukar min rygg ta stryk av den obekväma arbetsställningen man somn otränad får. Men med tanka på mitt träningsfreak till färstman ska det väl inte vara allför svårt att åtgärda.

Sitter för övrigt i skrivande stund och får rysningar upp längs med ryggraden av "Röyksopp - What Else is There? Trentemoeller Remix". Det är en sådan här låt jag, om jag är på det humöret, kan få mentala orgasmer av. Ni vet, dreglet rinner ur mungipan, varenda ljudslinga, ton och beat får det att pirra i kroppen och varenda hårstrå att resa sig på ända, man sitter som i trans och kroppen rör sig automatiskt i rytm till musiken. Måste bara fixa nya betterier till vibratorn i hörlurarna så blir upplevelsen ännu starkare. Mmmmmm...

Folk borde lära sig använda Google och Wikipedia mer. På Google hittar du svaret på allt. Funkar inte det provar man Wiki.

Idag känner jag ett behov att använda ett lite mer bildat språk. Ett välartikulerat och målande språk är vackert...

*Allmänspyk har uppenbarligen "glömt" att skicka ett nytt recept trots att jag ringde för två veckor sedan

Jag borde legat i sängen för att sova för länge sedan. Men nu har min trötthet på grund av blodbrist släppt och min hjärna tar igen det den missade de där timmarna. Samtidigt är jag trött i kroppen. Men som vanligt vill inte hjkärnan sakta ner ens lite grand.
Det blir mycket värre när jag är medicinlös. När jag äter min medicin är det mer hanterbart och jag kan slita mig från mina kreativa utfall och grubblerier. Men nu, utan min älskade (ja, hurså?) medicin, kan jag inte hej-hej-hejda mig (Robban Broberg för er som inte vet).
Och som ni märker svamlar jag mest.

Det är en dokumentär om sexmissbrukare på Kanal 5. Ännu en ganska bizzar detalj i den mänskliga världen.
"Oh no, jag har jättemycket sex!". Oj, stackare.. verkligen.
Sen att det i samma sexund är ett barn som blir brutalt våldtagen någonstans är ingen som tänker på.
Eller någon som tvingas se någon älskad dö, eller någon som tvingas döda mot sin vilja, någon som vrider sig av smärta, någon som dör i onödan...
Ja, då verkar ju sexmissbruk verkligen hemskt.
Vore det inte bättre att framhäva de riktiga problemen i världen innan vi ger oss in på sånt som faktiskt går att överse så länge?
Nejdå.....

Ja, jag är bitter. En riktig liten jävla bitterfitta är jag. So shoot me. I dare you (man kanske inte borde skriva så?).

Idag har jag givit blod för första gången. I motsats till inlägget innan. Med tanke på hur mycket jag hatar mänskligheten borde jag ju logiskt sett inte ge blod för att rädda individer av vår art.
Men tyvärr så har jag ett väldigt starkt medlidande också. Och gör jag inget för att lindra min medlidandeångest får jag egoismångest. Så jag gör det för att jag mår bättre av det. Ren egosim, fast av den mildare arten. Den andra är ju än mer egosistisk.
Dessutom ser jag bara sjuka barn. Barn gör mig blödig. Jävligt blödig.
Så fort det handlar om ett barn som far illa på tv så grinar jag. På riktigt. Mitt mammahjärta (beskyddarinstinkten) värker. Det behöver inte ens vara något verklighetsförankrat alls. Det kan vara ren fiktion, rena fantasifoster. Men i mitt huvud blir rollfigurerna jag och Walter... alltid.
Ni vet, vi människor har förbannats med något utöver beskyddar- och överlevnadsintinkten. Medlidande.
Det förstärker instinkten om beskydd gentemot individer i vår "flock" eller ungar av vår art.
Vilket resulterar i något annat vi förbannats med; irrelevant ångest.

Fyfan så jävla ambivalent jag är. Mina instinkter säger en sak, och mitt förnuft en annan.
Instinkten säger "rädda vår art, vår flock, våra ungar!", förnuftet säger "vi är självgoda jävla översittaparasiter och förtjänar ändå inte att existera".
Framförallt finns ju en liten djävulsk instinkt som i mitt fall är väldigt överväldigande och oemotståndlig; modersinstinkten. Instinkten att beskydda min avkomma även om det skulle betyda min egen död... typ.
Skulle jag inte ha den (läs; innan Walter), skulle jag fan göra världen en tjänst och avsluta mitt eget liv. För att iallafall utplåna en individ av vår äckliga art.
Och helt ärligt, hade det inte varit för att jag fått Walter (ja fått, han var en gåva från ödet), så hade jag inte suttit här idag.
Och jag vet inte om jag ska vara tacksam eller ej för det faktumet.
Fan vet jag, jag är bara överjävligt äckelbitter idag. Det går över imorn...
Eller när jag får min medicin.

Fasen, det här inlägget skulle ju handla om min dag. Inte om min bitterhet gentemot vår art. Får väl kategoriseras under "Betraktelser" då.

Idag har jag en sån där hata-folk dag. Då menar jag inte en åh-det-är-så-synd-om-mig-för-ingen-förstår-mig-hata-folk-dag. Sådana dagar slutade jag ha runt den tiden då jag började inse att det inte behöver vara en dålig egenskap att vara lite annorlunda.

Nej, idag är en hata-hela-mänskligheten-dag.
Mänskligheten är en lågstadiemobbare. Vi mobbar allt som inte är skapat av människan.
Djur, växter, moderjord, kretsloppet, klimatet. Allt ska vi in och justera för att anpassa det till våra villkor. Istället för tvärtom.
Och det har vi gjort sedan vi fick intellektet och förnuftet. Eller det vi kallar förnuft. För egentligen finns det oftast inget förnuftigt alls i det vi kallar förnuft. Det gör bara allt mer komplicerat.
Vi har bytt ut våra instinkter mot förnuft, åsikter, moral och etik. Som vi själva skapat för att vi tror att det förbättrar vår levnardsstandard. Men det skapar bara fattigdom, krig, religoner, död, svält och lidande. Och det är inte bara oss det drabbar.
Och jag spyr, spyr på vår självgodhet och vårt jävla självömkande. Det är vi själva som skapat vår jävla tillvaro. Vi borde vara tacksamma för att naturen inte ännu vänt sig emot oss. Helt...
För det gör den snart. Men även det har vi skapat. global uppvärmning. Isen, på framförallt nordpolen, smälter och skapar en klimatförändring som skapar oväder värre än vi någonsin skådat i modern tid. Och det är fan rätt åt oss.
Någonstans hoppas jag att mänskligehetn snart kommer utplånas. Samtidigt som det är min största skräck.
Men jorden förtjänar att bli fri från sin mobbare.
Kollektivt självmord någon?

Den här filmen är en ganska bra beskrivning av mänskligheten och på hur jag ser oss.
Enjoy.